Ezekiel (Ch 47-48)

During the Millennium the most important feature is that there will be an elaborate system of animal sacrifices and other material offerings, along with the faithful observance of New Moons and the Sabbaths, both weekly and annual. So why are we not practising them during this current time?

The other feature is that the portion thus given to each tribe would be less than, on the average, just two-thirds that were assigned by Joshua. And given the Great Sea is the Mediterranean Sea, and the east sea is the Dead Sea or even the Sea of Galilee, then the new Promised Land allocated is rather small and restricted. Perhaps an area ideally holding no more that 10 million people!

This could be partly because these are onlt small remnants that came out of the Great Tribulation, after the Time of the Gentiles (perhaps this is the Sword from the South of Ezekiel 20-21; after Ezekiel 4 – 190/40 Years of captivity), after the Time of Jacob’s Troubles, and after the Day of the Lord. The end result may be perhaps only one percent of the house of Jacob would survive to go through to dwell in the new Promised land.

Ezekiel 47

1 Afterward he brought me again unto the door of the house, and behold, waters issued out from under the threshold of the house eastward; for the forefront of the house stood toward the east, and the waters came down from under from the right side of the house, at the south side of the altar. — the waters of Shiloah Psalm 46:4Isaiah 8:6 flowed from the rocks which is believed beneath the Temple-mount. Is this Shiloah stream coming from Gihon which is about 600 meters south of Temple Mount?

Then he brought me out of the way of the gate northward, and led me about the way outside unto the outer gate by the way that looketh eastward; and, behold, there ran out waters on the right side. — the way of the gate northward: the east gate being shut, the prophet in this vision is led to the north gate, out of which he goeth into the next court, and so through them all, till he comes to the north gate of the outmost court.

And when the man who had the line in his hand went forth eastward, he measured a thousand cubits, and he brought me through the waters; the waters were to the ankles. — a thousand cubits, about one-third of a mile or one-half a kilometer;

— the waters flow eastward, that is, towards the Kedron, and thence towards the Jordan, and so into the Dead Sea.

Again he measured a thousand, and brought me through the waters; the waters were to the knees. Again he measured a thousand, and brought me through; the waters were to the loins.

Jerusalem would have 12 gates, three on each of the four sides of the city 

Afterward he measured a thousand, and it was a river that I could not pass over; for the waters had risen, waters to swim in, a river that could not be passed over. — afterward he measured a thousand; a fourth time a thousand cubits, or about a mile and a half;

— the waters flow eastward, that is, from the Kedron onwards into the Dead Sea; the main point in the picture is the rapid augmentation from a petty stream, getting deeper and deeper into a mighty river;

And he said unto me, “Son of man, hast thou seen this?” Then he brought me and caused me to return to the brink of the river. — the metaphor; if we search into the things of God, we find some things plain and easy to be understood, as the waters that were but to the ankles; others more difficult, which require a deeper search, as the waters to the knees, or the loins; and some quite beyond our reach, which we cannot penetrate;

Now when I had returned, behold, at the bank of the river were very many trees on the one side and on the other. — in his first appearance he observed no trees, and no mention is made of any, but it seems he found them on this return: though they do not really so soon grow, they might be visionally there; as he measured the waters; sees this wonderful sight; an emblem of true Saints, believers and regenerate persons, who are trees of righteousness, planted by the river with his divine spirits.

Then said he unto me, “These waters issue out toward the east country and go down into the desert and go into the sea, which being brought forth into the sea, the waters shall be healed. — these waters signify the healing effect of God, which went forth from Jerusalem, and spread into the countries about; also the gifts and powers of the holy spirits which accompanied it, by virtue of which is spread far and produced healing and blessed effects.

And it shall come to pass that every thing that liveth, which moveth, whithersoever the rivers shall come, shall live. And there shall be a very great multitude of fish, because these waters shall come thither; for they shall be healed, and every thing shall live whither the river cometh. — the rivers, according to the pointing of the Hebrew text this is “the two rivers” as is expressed in the margin;

— this peculiar form has occasioned some perplexity, especially because in the vision of Zechariah (Zechariah 14:8) the waters are represented as divided, half of them flowing to the Dead Sea and half of them to the Mediterranean.

— and there shall be a very great multitude of fish, because these waters shall come thither; that is, a multitude of fish in the Dead sea, where none lived before, and owing to those waters coming thither: it signifies the great number of living Saints, true believers, who shall appear wherever the truth is truly, purely, and powerfully preached; of these see more in the next verse.

10 And it shall come to pass that the fishers shall stand upon it from Engedi even unto Eneglaim; they shall be a place to spread forth nets. Their fish shall be according to their kinds, as the fish of the Great Sea, exceeding many. — from Engedi even unto Eneglaim; two places, which lay, the latter one at the entrance of the Dead sea, and the former at the end of it; 

— for their fish shall be according to their kind, as the fish of the Great Sea, exceeding many: that is, there shall be fish of all sorts, small and great, and in large numbers, as in the Mediterranean.

“And they shall dwell in their own land.”

11 But the miry places thereof and the marshes thereof shall not be healed; they shall be given to salt. — shall not be healed; these design the reprobate part of the world, obstinate and perverse sinners, that abandon themselves to their filthy lusts, and sensual pleasures; that wallow like swine in the mire and dirt of sin; are wholly immersed in the things of this world.

12 And by the river upon the bank thereof, on this side and on that side, shall grow all trees for food, whose leaf shall not fade, neither shall the fruit thereof be consumed. It shall bring forth new fruit according to his months, because their waters issued out of the sanctuary; and the fruit thereof shall be for food and the leaf thereof for medicine.”

— shall grow all trees for food; such as bear fruit, that may be eaten, and is good for food: by these “trees” are meant truly gracious souls, converted persons, real Saints, true believers in the Messiah Yeshua, the Christ;

13 Thus saith the Lord God: “This shall be the border whereby ye shall inherit the land according to the twelve tribes of Israel. Joseph shall have two portions. — according to the twelve tribes of Israel; in the ideal land of the restoration, not today’s Judah and Benjamin only, but all the twelve tribes are to have their portions;

— yet Levi is otherwise provided for in the “oblation,” and therefore Joseph, in accordance with Genesis 48:5; Genesis 48:22, and with the whole history of the nation, is to have two portions: Manasseh and Ephraim, for all Israel (all twelve tribes) is to return and dwell as one people of God under King David in its own land.

— this is further confirmed in Jeremiah 23:7 “Therefore, behold, the days come,” saith the Lord, “that they shall no more say, ‘The Lord liveth who brought up the children of Israel out of the land of Egypt,’ 8 but, ‘the Lord liveth who brought up and who led the seed of the house of Israel out of the north country, and from all countries whither I had driven them.’ And they shall dwell in their own land.

— in the Lord’s eye, the land they are dwelling now, in western Europe, North America and Australasia, are not their land; Period!

14 And ye shall inherit it, one as well as another, concerning which I lifted up Mine hand to give it unto your fathers; and this land shall fall unto you for inheritance.

15 “And this shall be the border of the land: toward the north side, from the Great Sea, the way of Hethlon, as men go to Zedad, — this shall be the border toward the north; the northern border of the land was to begin from the west point, on which side lay the Mediterranean sea, and to go on northward toward Hethlon, a place between Tyre and Damascus, and so forward to Zedad, mentioned Numbers 34:8, Hamath, and other places here mentioned in these verses.

16 Hamath, Berothah, Sibraim, which is between the border of Damascus and the border of Hamath, Hazarhatticon, which is by the coast of Hauran.

17 And the border from the sea shall be Hazarenon, the border of Damascus, and the north northward, and the border of Hamath. And this is the north side.

“And they shall dwell in their own land.”

18 “And the east side ye shall measure from Hauran, and from Damascus, and from Gilead, and from the land of Israel by the Jordan, from the border unto the east sea. And this is the east side. — if the east sea is the Dead Sea or even the Sea of Galilee, then the land allocated is rather small and restricted. Probably this is the beginning of the Millennium and not many of the twelve tribes could have survived to make the trip?

19 “And the south side southward, from Tamar even to the Waters of Strife in Kadesh, the river to the Great Sea. And this is the south side southward. — Tamar has been identified with Kurnub, a ruined village some twenty-five miles south-west of the southern end of the Dead Sea; no mention that it would extend unto the river of Egypt (Nile).

20 “The west side also shall be the Great Sea from the border till a man come opposite Hamath. This is the west side. — the Great Sea is known as the Mediterranean Sea and the land given is small and restricted, not even to the Red Sea.

21 “So shall ye divide this land unto you according to the tribes of Israel. — the division of the territory given into twelve parts or tribes of Israel, to which all, but what are allotted to the Prince, priests, Levites and the city.

22 And it shall come to pass that ye shall divide it by lot for an inheritance unto you and to the strangers that sojourn among you, who shall beget children among you. And they shall be unto you as born in the country among the children of Israel; they shall have inheritance with you among the tribes of Israel.

— the land so bounded shall be divided by lot among the families of each tribe; and strangers sojourning in Israel shall inherit just as those born in the land. The stranger shall have his inheritance by lots as well among the members of the tribe in which he sojourns, which they never had such privilege before.

23 And it shall come to pass that in what tribe the stranger sojourneth, there shall ye give him his inheritance, saith the Lord God. — no stranger or proselyte or Gentile that joins himself to the people of God shall be excluded out of the tribe’s inheritance, among whom he hath sojourned and begotten children.

Ezekiel 48

1 “Now these are the names of the tribes: From the north end to the coast of the way of Hethlon, as one goeth to Hamath, Hazarenan, the border of Damascus northward to the coast of Hamath; for these are his sides east and west: a portion for Dan. — the territory falling to each tribe was much smaller than of old, partly because of the large space occupied by the “oblation” (fully one-fifth of the whole);

— and partly because these are those that came out of the Great Tribulation, after the Time of the Gentiles (perhaps this is the Sword from the South of Ezekiel 20-21; after Ezekiel 4 – 390/40 Years), after the Time of Jacob’s Troubles, after the Day of the Lord; the portion thus given to each tribe would be rather less than two-thirds that assigned, on the average, by Joshua; perhaps only one percent would survive and go through to see the new Promised land.

For I will be unto Ephraim as a lion, and as a young lion to the house of Judah; I, even I, will tear and go away; I will take away, and none shall rescue him. Hosea 5:14

And by the border of Dan, from the east side unto the west side: a portion for Asher. — the original portion of Dan was at the west of Benjamin, but a part of the tribe having conquered Laish, and settled at the extreme north, now Dan is alloted the most northern of the tribes;

— Dan ~ Ireland and Denmark

And by the border of Asher, from the east side even unto the west side: a portion for Naphtali. — Asher, Naphtali, Manasseh, and Ephraim are so far approximated to their old places as to be north of the sanctuary, Jerusalem and the Temple.

— Asher ~ Belgium

And by the border of Naphtali, from the east side unto the west side: a portion for Manasseh. — “Zebulun and Issachar” are removed from the north to the south to make room for the second half of “Manasseh” brought over from the east of Jordan.

— Naphtali ~ Sweden 

And by the border of Manasseh, from the east side unto the west side: a portion for Ephraim.

— Manasseh ~ Great Britain

And by the border of Ephraim, from the east side even unto the west side: a portion for Reuben. — “Reuben,” brought over from the east, is placed between “Ephraim and Judah.”

— Ephraim ~ United States

And by the border of Reuben, from the east side unto the west side: a portion for Judah. — Reuben; doomed formerly for incest and instability “not to excel” (Genesis 49:4). So no distinguished prophet, priest, or king had come from him;

— Reuben ~ France

“And by the border of Judah, from the east side unto the west side, shall be the offering which ye shall offer of five and twenty thousand reeds in breadth, and in length as one of the other parts, from the east side unto the west side; and the sanctuary shall be in the midst of it. — Jerusalem would be allocated to Judah, but bordering Benjamin as would be different from the time of Joshua;

— and within the house of Judah, the priests and the Levites who would dwell among Judah in Jerusalem;

— Judah ~ Modern state of Israel

The oblation that ye shall offer unto the Lord shall be of five and twenty thousand in length, and of ten thousand in breadth.

10 And for them, even for the priests, shall be this holy oblation: toward the north five and twenty thousand in length, and toward the west ten thousand in breadth, and toward the east ten thousand in breadth, and toward the south five and twenty thousand in length. And the sanctuary of the Lord shall be in the midst thereof.

11 It shall be for the priests who are sanctified of the sons of Zadok, who have kept My charge, who went not astray when the children of Israel went astray, as the Levites went astray. — the original Zadok was the High Priest of Israel during the reigns of David and Solomon (II Samuel 8:16–18);

12 And this oblation of the land that is offered shall be unto them a thing most holy by the border of the Levites.

13 And opposite the border of the priests, the Levites shall have five and twenty thousand in length, and ten thousand in breadth; all the length shall be five and twenty thousand, and the breadth ten thousand.

14 And they shall not sell any of it, neither exchange nor alienate the firstfruits of the land; for it is holy unto the Lord.

15 “And the five thousand that are left in the breadth opposite the five and twenty thousand, shall be a profane place for the city, for dwelling and for suburbs; and the city shall be in the midst thereof.

— the five thousand that are left; the two strips of territory for the Levites and the priests, each 10,000 reeds wide, being deducted from the whole width of the oblation, leaves a strip of 5,000 wide and 25,000 long which is here apportioned to the city and its suburbs;

— it is called “profane” comparatively, because it was not so holy in contrast to the Temple and the sanctuary deemed as the “holy” possession of the Levites (Ezekiel 48:14), and the “most holy” of the priests (Ezekiel 48:12), though it was still a part of the oblation.

16 And these shall be the measurements thereof: the north side four thousand and five hundred, and the south side four thousand and five hundred, and on the east side four thousand and five hundred, and the west side four thousand and five hundred. — the measures; the city itself is to be an exact square of 4,500 reeds, and according to Ezekiel 48:17, was to have “suburbs,” or rather an open space on all sides of 250 reeds;

— the whole was, therefore, 5,000 reeds—a little less than ten miles—square, the exact width of the space that was left of the oblation, and leaving 10,000 reeds on each side of it.

17 And the suburbs of the city shall be toward the north two hundred and fifty, and toward the south two hundred and fifty, and toward the east two hundred and fifty, and toward the west two hundred and fifty.

18 And the residue in length over against the oblation of the holy portion shall be ten thousand eastward and ten thousand westward; and it shall be over against the oblation of the holy portion, and the increase thereof shall be for food unto them that serve the city.

— shall be for food; this piece of land, only four times the size of the city itself, would seem a very insufficient provision for raising all the food unto them that serve the city; for the city officers, so that they may live nearby, whose life is spent for the city.

19 And those who serve the city shall serve it out of all the tribes of Israel. — out of all the tribes of Israel; the city itself is no longer to belong to any particular tribe, as of old, but is to be situated on the common oblation and its labourers are to be taken alike from all the tribes; still there is a portion for the tribe of Levites.

20 All the oblation shall be five and twenty thousand by five and twenty thousand. Ye shall offer the holy oblation foursquare, with the possession of the city. — the verse means that the holy oblation when the possession of the city is included forms a square of 25,000 by 25,000; tghat is, 10 miles square, which isn’t very big.

21 “And the residue shall be for the prince, on the one side and on the other of the holy oblation, and of the possession of the city, over against the five and twenty thousand of the oblation toward the east border, and westward over against the five and twenty thousand toward the west border, over against the portions: for the prince. And it shall be the holy oblation, and the sanctuary of the house shall be in the midst thereof.

— the Land beyond the east toward the Mediterranean and beyond the west of the city toward the Dead Sea, will be allocated to the Prince, who remains a Mystery; Who is the Prince?

The Land allotted to the Prince remains a Mystery; Who is the Prince?

22 Moreover from the possession of the Levites and from the possession of the city which is in the midst of that which is the prince’s, between the border of Judah and the border of Benjamin, shall be for the prince. — “Benjamin” comes immediately south of the city, and “Gad” is brought over from the east to the extreme south.

23 “As for the rest of the tribes, from the east side unto the west side, Benjamin shall have a portion.

— Benjamin ~ Norway 

24 And by the border of Benjamin, from the east side unto the west side, Simeon shall have a portion.

— Simeon prophesied to be scattered.

25 And by the border of Simeon, from the east side unto the west side, Issachar a portion.

— Issachar ~ Sweden and Finland.

26 And by the border of Issachar, from the east side unto the west side, Zebulun a portion.

— Zebulun ~ the Netherlands (Holland).

27 And by the border of Zebulun, from the east side unto the west side, Gad a portion.

— Gad ~ Switzerland

28 And by the border of Gad at the south side southward, the border shall be even from Tamar unto the Waters of Strife in Kadesh, and to the river toward the Great Sea.

29 This is the land which ye shall divide by lot unto the tribes of Israel for inheritance, and these are their portions,” saith the Lord God.

30 “And these are the exits out of the city: On the north side, four thousand and five hundred measures,

Jerusalem would have 12 gates, three on each of the four sides of the city 

31 and the gates of the city shall be after the names of the tribes of Israel, three gates northward: one gate of Reuben, one gate of Judah, one gate of Levi.

32 And at the east side, four thousand and five hundred, and three gates: and one gate of Joseph, one gate of Benjamin, one gate of Dan.

33 And at the south side, four thousand and five hundred measures, and three gates: one gate of Simeon, one gate of Issachar, one gate of Zebulun.

34 At the west side, four thousand and five hundred, with their three gates: one gate of Gad, one gate of Asher, one gate of Naphtali.

35 It was round about eighteen thousand measures. “And the name of the city from that day shall be: The LORD Is There.”


~ by Joel Huan on September 11, 2022.

6 Responses to “Ezekiel (Ch 47-48)”

  1. […] Ezekiel (Ch 47-48) […]

  2. […] Ezekiel (Ch 47-48) […]

  3. […] suzanamonikajust nuVälsignade Ursuline-martyrer från ValenciennesDE VÄLSIGNADE URSULINE-MARTYRERNA I VALENCIENNESFöreläsning i Valenciennes 23 oktober 2019 av Marie-Christine Joassart-DelatteVi är samlade för att fira 225-årsdagen av martyrdöden för de välsignade ursulinerna i Valenciennes som kyrkan minns denna dag.Det är en glädje och en stor ära för mig att få tala med er om deras liv och deras heroiska död. Denna gemenskap ger oss ett underbart vittnesbörd om deras tro och trohet. Under den franska revolutionen upplevde den särskilt smärtsamma situationer. Det upplevde de problem som var de för alla religiösa samfund vid den tiden: undertryckande av religiösa samfund och deras obligatoriska försvinnande, konfiskering av deras egendom, närvaro av ett konstitutionellt prästerskap etc. Dessa svårigheter ökade eftersom de etablerades i ett gränsområde och drabbades av den rörliga vågen av successiva erövringar under kriget mot Frankrike och Österrike från 1792 och framåt.I denna plågade situation valde ursulinerna i Valenciennes att till sin död leva sin trofasthet mot sin kallelse och mot de åtaganden de hade gjort under sitt religiösa yrke, och att hålla sitt liv i gemenskap och förlita sig på Guds nåd och styrkan i deras ursulinska andlighet, mycket påverkad av en känsla av martyrskap.Elva av dem giljotinerades i oktober 1794: fem av dem klättrade upp på byggnadsställningen den 17 oktober; ytterligare sex den 23 oktober.Därefter introducerades deras sak i stiftet Cambrai 1898 och ledde till saligförklaringen av ”Moder Clotilde Angela och hennes följeslagare, 1920”.Detta undervisningssamhälle grundades 1654 av fem Ursulines of Mons och två från Namur, tack vare initiativ från Charlotte och Marie d’Oultreman, två anmärkningsvärda kvinnor från Valenciennes. Deras Ursuline-skola var den viktigaste flickskolan i Valenciennes vid revolutionen, och den fortsatte att expandera. I sitt stora kloster på Cardon Street välkomnade de internatare som ibland kom långt ifrån, på grund av det goda ryktet hos deras internatskola som sträckte sig långt utanför gränserna. Framför allt gav de i sin dagskola en gratis och högkvalitativ utbildning till flera hundra flickor från mindre välbärgade samhällsklasser, vilket gav dem en kristen och grundutbildning. Ursulinerna gav också en kristen utbildning till unga tjänare och arbetare i deras söndagsskola.År 1790 hoppades de på kanonisering av Angela Merici. Det var den 15 augusti 1790 som det påvliga dekretet, De Tuto, publicerades, som godkände kanoniseringen av Angela Merici, deras grundare, som saligförklarades 1768. Angela Merici föddes 1474 i norra Italien och grundade i Brescia 1535 under beskydd av Saint Ursula ”ett företag av invigda jungfrur”, som bor i världen, ivriga att ägna sig åt den religiösa och moraliska bildningen av kvinnor och små flickor. Hennes institut skulle uppleva en extraordinär expansion i Frankrike, under 17- och 18-talen, i form av en klosterorden, med högtidliga löften som krävde ett klosterliv. Det fanns 350 Ursuline-kloster i Frankrike, vid revolutionen.Liksom många andra överordnade hade mor Clotilde Paillot, som just hade valts till överordnad i samhället, en regelbunden korrespondens med moder Schiantarelli, postulator för orsaken till den framtida kanoniseringen av Angela Merici. Slutligen kunde ursulinerna i Valenciennes, medan de förberedde denna kanonisering, bli mer medvetna om sin religiösa identitet som döttrar till Saint Angela.Religiös identitet ifrågasattes i Frankrike när den 13 februari 1790 ett dekret förklarade att ”Den konstitutionella lagen kommer inte längre att erkänna högtidliga löften. Följaktligen är och förblir de vanliga ordnarna och församlingarna där dessa löften görs och förblir undertryckta i Frankrike utan att liknande upprättas i framtiden. Alla individer kommer att kunna lämna dem genom att förklara sina avsikter inför stadens tjänstemän, som kommer att sörja för deras öde genom en lämplig pension.Dekretet tillade dock att ingenting skulle ändras för de hus som är dedikerade till allmän utbildning, i väntan på det slutliga beslutet. Ursuline-samhället avskaffades därför inte genom detta dekret, eftersom de var lärare, men det var uppenbart att detta var en tillfällig åtgärd som gjorde det möjligt för staten att upprätta de nödvändiga strukturerna för utbildning, enligt prästerskapets civila konstitution.Den 20 september åkte borgmästaren till Ursulines för att ta emot sina avsiktsförklaringar. Nunnorna ifrågasattes individuellt om deras önskan att behålla sitt liv i samhället, eller dra nytta av de nya lagarna och överge det.Tack vare detta dokument känner vi till samhällets sammansättning: 32 systrar, inklusive åtta leksystrar och två nybörjare. Alla systrarna undervisade, utom överordnade och hennes assistent, lekmannasystrarna och tre mycket gamla systrar. Fjorton av dem ägnade sig åt de offentliga klasserna. (Detta innebar väldigt få lärare för denna stora dagskola!) och sex tog hand om internaten.Mor Clotilde, den första som kallades för att förklara sina avsikter, uppgav att hon ”ville avsluta sina dagar i den form och det hus som hon hade valt”. De två nybörjare uttryckte samma avsikter ”även om de inte kunde uttala sina löften på grund av förbudet”, tillade de.Dessa specifika uttalanden gör det möjligt för oss att förstå grunden för systrarnas beslut. De grundades på det åtagande de gjorde under sitt religiösa yrke, när de uttalade sina högtidliga löften. Det var ett fritt och oåterkalleligt åtagande för hela deras liv i kyrkan som uttrycktes vid den tiden, och att överge det berodde inte längre på deras egen vilja eller på andras.Nationalförsamlingen hade föreslagit denna avsiktsförklaring i namn av principen om personlig frihet och mänskliga rättigheter. Men systrarna ansåg inte att ett dekret från nationalförsamlingen var tillräckligt för att de skulle ge upp sitt liv i klostret. De var först och främst underkastade sina kyrkliga överordnades auktoritet, kanoniska lagar och framför allt Guds dom.Monsignor de Rohans ställning, ärkebiskop av Cambrai, var mycket fast på denna punkt. Han skrev i mars 1790 att ”ingenting kan ursäkta brottet avfall från systrarna som har lämnat klostret”. Vi har sett att Ursulines gemenskap i Valenciennes var helt enhällig i sin önskan att vara trogen sin religiösa kallelse. Majoriteten av systrarnas samhällen gjorde samma val. Vissa samhällen hade dock sina deklarationer för att lämna klostret registrerade. De var i allmänhet mycket fattiga hus, och det framgår tydligt av deras förklaringar att fattigdom ledde till att dessa samhällen övergav sitt religiösa liv för att åtminstone få pension.Avsiktsförklaringen och varuinventeringarna som följde skapade allvarliga interna spänningar i vissa samhällen. De civila myndigheterna skickade ett brev till systrarna i deras avdelning och påminde dem om den lydnad de var skyldiga sina överordnade. På detta brev svarade ursulinerna; ”Vi har aldrig förlorat det lydnadslöfte som vi har avlagt ur sikte, och vi hoppas att vi med Guds nåd kommer att vara trogna det till vårt sista andetag”. Ett rörande vittnesbörd, när vi vet vad de skulle utstå!Att bära en religiös vana var därför förbjudet. Detta beslut mötte ett djupt motstånd bland systrarna. Vanan, som de hade fått högtidligt under klädceremonin, hade varit den första handlingen av engagemang för samhället. Det hade en stor symbolisk betydelse och påminde om deras dop och meningen med ett liv för Kristus, att bli av med det gamla livet och ta på sig det nya, som är Kristus Herren.Ursulinerna i Valenciennes underkastade sig aldrig detta dekret som förbjöd bärandet av en religiös vana. När de anlände till Mons bar de sin religiösa vana ”som de aldrig har lämnat”. Vid rättegången förklarade mor Desjardins att ”hon aldrig lämnade ordens vana”. Systrarna skulle dock klättra upp på byggnadsställningen utan sin förbjudna religiösa klädsel. Den revolutionära regimen ansåg att det var mycket viktigt att bryta mot detta förbud. Att bära en religiös klänning var en anledning till att bli arresterad. Detta finns på listorna i fängelserna. Det var verkligen ett motiv för att fördöma de ursuliner som försökte i Douai.Eftersom kyrkliga varor hade nationaliserats skulle ursulinerna genomgå oändliga ansträngningar för att bedöma sin konfiskerade egendom och byggnader för att beräkna det pensionsbelopp som kunde tilldelas dem som kompensation.Den civila konstitutionen inrättade ett konstitutionellt prästerskap. Biskopar och präster skulle nu väljas. Den 27 november 1790 krävdes en trohetsed till nationen av alla präster, utan hänvisning till deras kristna tro. Påven fördömde denna ed 1791. Stiften skulle hädanefter modelleras efter de nybildade avdelningarna.Monsignor de Rohan, ärkebiskop av Cambrai, vägrade att avlägga denna ed och avskedades. Han gick i exil i Mons, i en del av sitt stift i österrikiska Nederländerna. Han ersattes av Claude François Primat. Biskop de Rohan fördömde starkt denna biskop som en ”inkräktare” och rekommenderade de troende i hans stift att avstå från alla relationer med honom. Ursulinerna i Valenciennes förblev lojala mot biskop de Rohan och lydde honom.En ed krävdes också av Ursuline-lärarna, betraktade som tjänstemän. Det blev obligatoriskt i departementet i norr i december 1791, men kommunen Valenciennes verkade inte ha bett ursulinerna att avlägga denna ed.På grund av deras anknytning till ett upproriskt prästerskap utsattes ursulinerna för revolutionärernas fientlighet på grund av deras vägran att låta en präst som hade svurit eden fira i deras kloster. De fick böta 200 pund för att ha brutit mot dekretet att stänga sitt kapell för allmänheten. De förhördes om närvaron av en osminkad och eldfast präst i klostret. De fördömdes till och med av en svuren präst för att ha undervisat sina elever om principer som strider mot konstitutionen.Den 1 oktober 1792 satte ett nytt dekret ett bestämt slut på deras liv tillsammans genom att besluta att från och med det datumet måste de hus som ockuperades av religiösa evakueras och säljas så snart som möjligt. Samhället Ursulines i Valenciennes bestämde sig då för att be om gästfrihet från sina systrar i Mons, med vilka de var speciellt förenade. De hade tidigare tillhört samma stift i Cambrai och publicerade tillsammans sin katalog och specificerade sätten att tillämpa de konstitutioner som var gemensamma för dem. År 1732 hade systrar från Valenciennes deltagit i grundandet av Ursulines i Rom, av Ursulines of Mons. Det är därför lätt att förstå att när livet i klostret avskaffades i Frankrike sökte ursulinerna i Valenciennes skydd bland sina systrar i Mons.Detta val hade den stora förtjänsten att låta dem hålla sitt liv gemensamt, ett liv som blev omöjligt i Frankrike, eftersom myndigheterna inte längre tolererade att systrar bor tillsammans i samma hus. Deras beslut innebar fullkomligt förtroende för Försynen och för deras systrars välgörenhet i Mons. Att lämna Frankrike innebar i själva verket att ge upp alla medel för uppehälle och den utlovade pensionen. Systrarna visade sålunda att de var värdiga döttrar till Angela Merici som hade sagt: ”Håll i dig så att Gud inte kommer att misslyckas med att sörja för dina kroppsliga och andliga behov, förutsatt att du inte misslyckas inför Gud”.Ursulinerna lämnade sitt kloster i mitten av september. Mor Dominique Dewallers och mor Cécile Perdry, som var för äldre för att lämna, stannade kvar i Valenciennes, var och en av dem anförtrodde en leksyster, liksom mor Marie-Thérèse Castillon. På frågan från domarna när hon lämnade samhället svarade mor Clotilde att ”hon lämnade när samhället undertrycktes, och att de samma dag lämnade med ett pass från stadens tjänstemän som gjorde det möjligt för dem att dra sig tillbaka var de än trodde att det skulle vara bra, till och med till Österrike, och att hon gick till Mons”.I själva verket innehåller Valenciennes arkiv pass som är upprättade på samma sätt och som kräver att innehavaren ”fritt passerar, stannar och återvänder”. Det är dessutom otänkbart att ett helt samhälle hade kunnat passera gränsen utan dessa dokument. Under denna krigstid bevakades gränsen allvarligt av armén.Hela samhället Valenciennes gick med i Mons hus, som var relaterat av mor Honnorez, en Ursuline i Mons, författare till en ”Rapport om vårt samhälle av religiösa Ursulines In Mons, under den franska revolutionen, skriven av en syster som var ett ögonvittne”: ”Den 17 september, klockan sex på kvällen, kom den första vagnen. De sa att de andra, som inte hade någon annan tillflyktsort, skulle komma om en halvtimme. Våra mödrar på den tiden kunde inte vägra att ge dem gästfrihet. När de alla hade anlänt gick de till kyrkan, 26 av dem, och alla i sina religiösa vanor som de aldrig hade lämnat, sjöng de där Te Deum ”.Det var med stor vänlighet som Ursulines of Mons välkomnade sina systrar från Valenciennes för de skulle bli mycket trånga på grund av brist på utrymme. De ”matades gratis under fjorton månader”, enligt rapporten. Några tog upp undervisningsaktiviteter, sex som assistenter i dagklasserna, två andra som lärare i skrivande och aritmetik till internaterna.Den 28 oktober tog Ursulines of Valenciennes värvning i ”Confraternity för att få ett heligt liv och en lycklig död under skydd av Saint Ursula och de elva tusen jungfrurna”. De ägnade sig åt Saint Ursula med denna bön ”Saint Ursula, jag tar dig som mitt skyddshelgon och som min förespråkare vid tiden för min död, och jag ber dig att hjälpa mig särskilt i det sista ögonblicket, som min evighet beror på”Vi kan se den väsentliga vikt som läggs vid förberedelsen av döden, till Guds dom som följer, på vilken evig frälsning beror, och till förebedjarnas roll. Att dö är att framträda inför Gud med hela sitt verkliga liv, och det är viktigt att förbereda det.Vid tiden för deras död var ursulinerna omgivna av sina systrar som reciterade för dem de döendes böner skrivna i ritualen för systrarna i Saint Ursula ”för administrationen av sakramenten bekännelse, nattvard, extrem unction och besök till de sjuka”. Ursulinerna som satt fängslade i Valenciennes reciterade dem för de andra, dagen före deras död.Genom att ta värvning i confraternity säkerställde Ursulines sålunda närvaron av förebedjare och förespråkare i himlen. Denna hängivenhet spelade verkligen en stor roll i förberedelserna för deras död. Ursulinerna i Valenciennes skulle två år senare uppleva martyrskap som sitt skyddshelgon.Revolutionen som Valenciennes Ursulines hade flytt, kom tillbaka. Den 6 november 1792 vann den franska generalen Dumouriez slaget vid Jemappes och gick in i Mons följande dag. ”Hainauts land” annekterades och bildade det 86: e franska departementet som ”Department of Jemappes” genom ett dekret den 2 mars 1793. Ursulinerna hade då återvänt till Frankrikes land.Mottagandet av Ursulines of Valenciennes av deras systrar i Mons var en tillfällig åtgärd. Ursulines i Valenciennes kontaktades av överordnad av Ursulines i Liège för att komma och återställa detta hus som spelade en stor roll i spridningen av ordningen över hela Europa och som då bara var en skugga av sitt tidigare jag. Ursulines i Valenciennes föreslog att återställa en internatskola och gratis klasser där. Detta projekt lyckades inte, för återigen hade historiens vind tagit en annan riktning.Efter slaget vid Neerwinden den 18 mars 1793 återerövrade österrikarna sina tidigare territorier. De kom tillbaka till Mons den 27 mars och mor Honnorez skrev: ”Våra systrar i Valenciennes tänkte därför hoppet om att återvända till sitt kloster.”Hälften av det norra departementet annekterades också av österrikarna. Valenciennes kapitulerade efter en belägring på flera veckor. Österrikarna lät sätta de annekterade franska regionerna under ledning av en provisorisk administration, känd som ”Jointe de Valenciennes”, som bland sina många uppgifter hade ansvaret för att besluta om återintegrering av religiösa samfund. Många präster från Valenciennes som hade dragit sig tillbaka till Mons och återvände sedan till sin församling, återkallade av sina trogna. Ursulinerna gjorde detsamma.Mor Leroux förklarade under rättegången att ursulinsamhället hade återvänt till Valenciennes för att lyda ärkebiskopens order och för att möta de enträgna kraven från invånarna i Valenciennes. Mor Therese Castillion, på uppdrag av samhället, fick genom ”Jointe de Valenciennes” tillstånd att återuppta sitt religiösa liv i sitt hem. (Detta beviljades inte brigittinerna). Vikariatet i Cambrai ”med vetskap om att Ursulines of Valenciennes är på väg att återvända till sitt hus, utser fader Leroy att presidera över valet av en överordnad i slutet av moder Clotildes mandat på 3 år och att ta emot löften från mor Lepoint, så snart de återvänder. ”Under belägringen av Valenciennes hade Ursulineklostret omvandlats till kaserner. Efter att ha gjort de nödvändiga reparationerna återvände samhället till sitt kloster. ” De var på höjden av glädjen att komma hem, allt var bra; en före detta nybörjare gjorde sitt yrke vid påsk. Sedan välkomnade de nya kandidater och det fanns en religiös klädsel.”Den 26 november 1793 omvaldes mor Clotilde för ytterligare en period på tre år, som tragiskt skulle förkortas. Dessutom gjorde nybörjaren som inte hade kunnat uttala sina löften på grund av förbudet, Emerante Lepoint, i religion moder Angelique, sitt yrke den 23 april 1794. Hon skulle bli samhällets framtida restauratör. År 1816 fick hon sitt yrke av högtidliga löften bevisat av ett dokument från en notarie.Samfundet fick tre nya medlemmar under denna period. Alla tre skulle vara bland martyrerna: Josephine Leroux, syster till Moder Scholastique. ”a Poor Clare Urbaniste”, som åkte till Cambrai, när samhällena avskaffades. Hon återvände till Valenciennes under österrikisk ockupation och valde Ursuline-vanan och ”ville återuppta sitt religiösa yrke”, sa hon. Två brigittinska nunnor, syster Marie Erraux och syster Liévine Lacroix, båda från Pont-sur-Sambre, åkte till Mons, när de förbjöds, för att komma in i samhället Sainte-Marie. Efter att ha fått veta att samhället Ursulines i Valenciennes hade återställts, gick de in i det huset.Ett nytt regimskifte kom till.Den 26 juni 1794 besegrades österrikarna i Fleurus av de franska trupperna från general Jourdan.Den 1 juni kapitulerade Mons. Nordens fyra citadeller kapitulerade snabbt den här gången.De regioner som ockuperades av österrikarna kom definitivt tillbaka till det franska territoriet.I Frankrike, under år 1793, hårdnade den revolutionära regimen starkt och visade också en önskan att un-kristna regionen. Svurna präster firade bakom stängda dörrar; dyrkan av Förnuftet blev etablerad. En republikansk ritual var utformad för att radera alla spår av katolicismen: en republikansk kalender, firande av ”decennier”, namnbyte av städer, gator, kyrkogårdar … På vissa ställen förekom verkliga religiösa förföljelser.Så snart fransmännen anlände till Valenciennes portar, kapitulerade den österrikiska befälhavaren på torget och började diskutera sin överlämnande med fienden. Folkets representanter i uppdrag skapades 1793 och fick exceptionella befogenheter: de hade auktoritet över alla lokala förvaltningar, militära offensiver och ansvarsskyldighet endast till Paris. De satte också i fängelse de människor som anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och de inrättade också exceptionella domstolar med militära kommissioner.När de franska trupperna närmade sig lämnade ett stort antal Valenciennesbor staden för att söka skydd på österrikiskt territorium av rädsla för repressalier. Ursulinerna hade inga instruktioner från sin biskop. Biskop de Rohan gick i exil i Nijmegen. Biskop Primat avskedades 1793. Fader Parisis, deras kaplan, emigrerade också bortom Rhen. Endast fader Lallemand rådde dem: ”Mina döttrar, tror ni att ni har tillräckligt med styrka för att inte vackla inför döden? Det är bättre att fly från förföljelse än att ge efter för avfall. Jag kommer att stanna här eftersom jag är en herde och mina får är i vargens mun. Men du har bara dina själar att rädda.”Detta var inte det råd de omsatte i praktiken. Efter en diskussion med sitt råd och med samhället bestämde moder Clotilde samhällets handlingssätt genom att säga: ”Eftersom vi lovade Gud att stanna i klostret till döden, kommer vi att göra det” och hon tillade: ”Inget motstånd mot yttre makter, men så länge vi inte tvingas lämna, är vi skyldiga att stanna.”Arresterad, fängslad, prövad…Fransmännen kom in i staden den 1 september. Representanten för folket i mission, Jean Baptiste Lacoste, förväntade sig att hitta ett stort antal emigranter i staden. Han skrev: ”Detta var ett missförstånd, det fanns inga emigranter, utan bara några få präster som hade undvikit att arresteras genom att lämna Frankrike och ta upp sina uppgifter i det erövrade landet, och Ursuline nunnor som hade trott att de kunde återvända till sitt tidigare kloster.”En kommission inrättades för att göra gripanden och sätta människor i fängelse. ”Sällan beklagade familjer inte gripandet av en av deras medlemmar. Alla präster och nunnor arresterades, liksom alla som hade utfört civila, rättsliga och militära funktioner. Följaktligen var fängelserna fulla och St. John’s church, och St. Peter och Recollets inrättades som grenfängelser.En kommissionär gick till Ursulines hus och gav dem order om att lämna sitt kloster inom 24 timmar. ”När fransmännen anlände och bad om att lämna sitt hem inom tjugofyra timmar, lämnade de som hade släktingar i staden huset den dagen, men de som inte kunde hitta någon asyl för tillflykt, efter att fortfarande ha sovit i huset, när de vaknade, var ganska förvånade över att bli arresterade, liksom flera andra spridda i staden.”Ursulinernas första interneringsplats var deras eget kloster, som också omvandlades till ett fängelse på grund av antalet fångar. ”De sattes i fängelse i klassrummet där allt var förseglat.” De stannade där i flera veckor.Den 9 oktober satt mor Clotilde fortfarande fängslad i ”Ursulines hus” med de två mödrarna Leroux och systrarna Erreaux och Barret. Mödrarna Vanot, Prin, Bourla, Ducret och Desjardin förblev fängslade i ”Maison Saint Jean”. Dessa var de två grupper av religiösa systrar som giljotinerades: de av ”Maison Saint Jean” martyrdöden den 17 oktober; de i ursulinernas hus, martyrdöden den 23 oktober. Under de sista dagarna av deras fängelse samlades Ursulines i stadsfängelset genom en order från militärkommissionen.Livet i dessa överfulla fängelser var förfärligt. I utskottets betänkande informeras vi om fångarnas ynkliga situation: ”Fångarna saknar bröd, de får ingen daglig utdelning.” ”Halm saknas i fängelserna” ”Alla fångar kräver bröd och halm; många ligger på marken”. Kommissionen vädjade snabbt till direktoratet att leverera halm, att verkställa ett dekret som kräver att de rikaste fångarna betalar för de fattigastes måltider och tillåter fångarna att matas av sina släktingar och vänner. Ursulinerna fick hjälp av Elisabeth CLAIS, som hjälpte moder Angelique Lepoint att fly; den senare återställde samhället.Villkoren för fängelse var emellertid beklagliga, och allvarliga epidemier av skabb, feber och dysenteri förklarades. Två hälsoansvariga undersökte fångarna och fick några av dem skickade till platser där de var botade. Så var det för några systrar i samhället. Dr Vandendriesche, en läkare i Valenciennes, inhyste två Ursuline -systrar, som han senare hjälpte till att fly.Systrarna berättade för Ursulines of Mons ”hur de var arresterade i kyrkor, med ett oändligt antal präster och andra, hur de gick till bekännelsen stående, med full syn på alla.”En populär kommission med 12 medlemmar utsågs av Lacoste för att undersöka orsakerna till frihetsberövandet av alla dessa misstänkta och för att fastställa nya villkor: frigivning för vissa och motiv för att sätta andra i fängelse efter att ha dömts. Den offentliga anklagaren för norra brottmålsdomstolen klagade över att ”hans arbete är mycket ofullständigt och respektlöst”.I slutet av rättegången skrev mor Leroux att de ville att de skulle ge upp sin religion. ”11 nunnor, våra framtida martyrer, har anklagats för emigration”, en särskilt allvarlig anklagelse. Andra ställdes inför norra brottmålsdomstolen: mor Marie-Therese Castillion, som aldrig hade lämnat Valenciennes, mor Felicity Messina, från Peruwe, och syster Régis Lhoir från Mons, båda från österrikiska Nederländerna.Det var inför en militärkommission som systrarna som anklagades för emigration stod inför sin rättegång. Militära kommissioner, bestående av fem utvalda medlemmar av armén, fick döma rebellerna och de beväpnade emigranterna, och senare anklagades prästerna för att ha lämnat Frankrike.Kommissionerna avskaffades på grund av maktmissbruk av vissa personer som representerade folket, men det fanns efterföljande undantag i gränsområdet. Förhandlingarna genomfördes utan vittne eller jury. Det blev inget överklagande efter att domen meddelats. Inom 24 timmar måste en dödsdom verkställas.Jean-Baptiste Lacoste inrättade en militärkommission bildad av general Drut och hans stab för att bedöma de emigranter som togs upp med vapen i händerna, när han skrev till konventet. En förteckning över personer som han fördömde skulle prövas av kommissionen. På ”den 24 vendémiaire år II” (den 24 oktober 1794) finner vi: ”Alla emigranter som anges i artikel 74 i lagen av den 28 mars 1793, lägger till präster eller andra deporterade och människor som återvänder till franskt territorium och de som agerade militärt mot Frankrike”, det vill säga 116 personer, 34 präster eller religiösa, 13 nunnor, och 69 lekmän.Vi hittar där tio systrar från samhället av Ursulines of Valenciennes som skulle giljotineras: ”Louise VANOT, Rennette PRIN, Hyacinthe BOURLA, Geneviève DUCRET, Magdeleine DESJARDINS under samma förklaring, med orden ”ex-religiös” och vidare: ”Clotilde PAILLOT, Marguerite LEROUX, Josephine LEROUX, Marie ERRAUX, Liévine LACROIX” också med orden ”ex-religiös.” Syster Cordule BARRE ingick inte i denna lista, men hon fördes också inför militärkommissionen. Av denna grupp på 116 personer, alla lekmän, var inte giljotinerade, liksom fem präster och tre nunnor.”Anklagad för utvandring” Ursulines från den första gruppen fördes nästan omedelbart inför militärkommissionen. Lagstiftningen på detta område var särskilt allvarlig: ”Nationalkonventet antar att alla franska emigranter för alltid förvisas från republikens territorium och att de som, i strid med denna lag, skulle återvända kommer att straffas med döden … ”De 4 historiker som specialiserat sig på revolutionens historia, kallade att vittna inför stiftets informationsdomstol om anklagelsen om emigration som hölls mot ursulinerna, förklarade detta ogrundat, med argument för att stödja dem.På grund av lagen om ”22 prairial år II” (10 juni 1794) var ursulinerna tvungna att klara sig utan advokat. Denna lag tog bort alla sätt att självförsvar från dem som anklagades. Domstolen kunde döma dem utan föregående instruktion, utan försvarare och utan vittnen.Ursulines verkar dock ha fått råd om sitt försvar. Charles Verdavaine, stadens åklagare, skrev: ”Flera nunnor placerades på mitt kontor i väntan på framträdandet vid militärkommissionen; Jag observerade för dem att de hade medel att försvara sig, att de hade gått med på att återvända till sitt samhälle, när deras överordnade under invasionen av fienden hade påmint dem om att enligt reglerna i deras ordning var de fortfarande föremål för lydnad.Mor Clotilde själv angav en fast handlingslinje för sina systrar om deras emigration: ”Om vi blir tillfrågade om det måste vi svara för att inte förråda sanningen, att vi har varit i Mons med ett pass från kommunen och att vi återvände till Valenciennes för att kunna tjäna invånarna, genom att utbilda sina barn” Och senare: ”Säg att om du hade vetat att du skulle bli anklagad för att ha återvänt till Frankrike, skulle du ha stannat utomlands. Men om du blir ombedd att göra något som strider mot underkastelsen på grund av vår Helige Fader påven eller dina religiösa löften, gör motstånd”.De första systrarna i samhället fördes inför militärkommissionen den 16 oktober och avrättades nästa dag. Den 22 oktober var det mamma Clotildes tur och fem av hennes systrar att dyka upp. De uthärdade sin rättegång och avrättning nästa dag. Förhören med systrarna varade kort och vi kan hitta identiska frågor i de akter om präster och religiösa frågor som denna domstol har ifrågasatt. Frågorna gällde den tid då de lämnade samhället och vart de tog vägen, edens svärande, skälen till att återvända till Frankrike – ett allvarligt brott.Systrarna försvarade sig med stor fasthet och följde de råd som gavs dem ganska noga. Uppenbarligen tillät deras val av liv bort från världen, och därför deras okunnighet om all gällande lagstiftning, frånvaron av en advokat, inte dem att använda alla juridiska argument som gav dem en fördel.Alla förklarade att de åkte till Mons ”med ett kommunalt pass”, som flera av dem uppgav. Två skäl uttrycktes som motiv för deras återkomst till Valenciennes: invånarnas insisterande önskemål och lydnad mot sina överordnade.När det gäller brott mot lagarna genom att återvända till Frankrike betonade många det faktum att Valenciennes vid den tiden inte längre var en del av Frankrike, och mor Josephine Leroux uppgav att hon aldrig lämnade Valenciennes förutom en tre månaders vistelse i Cambrai.Flera systrar förklarade den religiösa grunden för sitt beteende. Mor Leroux sa att ”hon ville hitta igen sina funktioner som nunna”, mor Erraux: ”att hon inte hade något annat motiv än att återvända till sin stat och religion” (att förstås i betydelsen ”religiöst samhälle” på 18 -talet). Mor Clotilde avslutade förhöret med att säga att ”när hon betedde sig som hon gjorde ville hon bara rädda sin religion och inte vara en avfälling.”Alla hade dömts till döden för emigration och för att ha utfört under fiendens skydd, aktiviteter som tidigare hade varit förbjudna.Klättra på ställningenSå snart de gick tillbaka till fängelset efter att ha förhörts, förberedde sig ursulinerna som skulle avrättas den 17 oktober för sin död. De var:• Marie-Louise Vanot, 66, i religion Moder Marie-Nathalie, från Valenciennes• Hyacinthe Bourla, 48, i religion, Moder Marie-Ursule, från Condé• Marie-Madeleine Dejardin, 34, i religion, Moder Marie-Augustinus, från Cambrai• Marie-Geneviève Ducrez, 38, i religion Moder Marie-Louise, från Condé• Jeanne-drottning Prin, 47, i religion Moder Marie-Laurentine, från Valenciennes”Mor Clotilde gjorde då inget annat än att hjälpa dem som skulle dö, att framträda inför Gud.”– Alla knäböjde och placerade ett litet krucifix mitt bland dem. Mor Nathalie började recitera de döendes böner; de andra nunnorna började också be Gud för dem.”Hela natten reciterade de tillsammans de döendes böner och de dödas kontor. I dessa böner för de döende, som togs upp i deras ritual, läste ursulinerna passionen enligt St John, sa Jungfruens litania och särskilt de 7 botfärdiga psalmerna (Ps. 6, 32, 38, 51, 102, 130, 143) inklusive Miserere och De Profundis som hade en viktig plats.Vid tiden för avskedet bad de om förlåtelse från sina systrar, tackade den överordnade och bad om hennes sista välsignelse.Avrättningen av ursulinerna var ett innerligt och levande minne till minne av dem som bevittnade det. Det fanns många uttalanden om detta ämne i den kanoniska rättegången, och alla dessa vittnesbörd uttrycker tillsammans det som slog alla vittnen om avrättningen: den glädje och det mod med vilket ursulinerna gick till döds och sjöng och det faktum att de fråntogs sin religiösa vana.Men det ångestklimat som hade uppstått från upprättandet av giljotinen på Place d’Armes blev ännu mer intensivt när det upptäcktes att dessa kvinnor var religiösa systrar, deras tidigare lärare för vissa, som skulle till byggnadsställningen.”Vi vågade knappt prata och titta, av rädsla för att vara oroliga”, säger ett vittne.Det var med sorg och bestörtning som invånarna i Valenciennes såg systrarna lämna fängelset, ”deras händer bundna bakom ryggen, i underkjolar och skjortor, med pannband på huvudet.”Men offrens inställning stod helt i kontrast till en allmän atmosfär av förtvivlan.Termer av glädje och mod kommer upp i alla vittnesbörd som kännetecknar deras ultimata attityder. Och det som djupt påverkade publiken inkluderade det faktum att systrarna sjöng litania av den välsignade jungfrun och Miserere. Vid foten av byggnadsställningen sjöng de Te Deum.Mor Nathalie Vanot kallades först och klättrade stadigt uppför trappan till byggnadsställningen. Mor Laurentine och mor Augustine, liksom mor Marie-Louise och mor Marie Ursule var de fyra andra ursulinerna som giljotinerades den dagen.Ett vittne sade: ”Så länge det fanns två nunnor kvar sjöng de martyrdödens psalm. Allt vi kunde höra var deras röster och deras sång; resten var i dödstystnad. Ett rop, ett klagomål: det var ställningen.”I sina avskedsbrev skrev mor Clotilde med moderns stolthet: ”De gick ihjäl som om det vore en mycket stor triumf. De flög till sina plågor med en glädje och ett mod som fyllde bödlarna med beundran.”Ursulinerna som fortfarande satt i fängelse visste att även de snart skulle giljotineras. De utnyttjade denna korta respit för att skriva avskedsbrev, varav fem har nått oss: ett brev från mor Erraux till sin bror, två från mor Scholastique Leroux till systrar från Mons och två från mor Clotilde.De uttrycker sin önskan om martyrskap, för att identifieras med Kristus fram till slutet, i hans passion och i hans död.Mor Scholastic skrev: ”Döttrar till St. Ursula, vi ska ge våra liv som hon gjorde, för hans kärlek (för Herrens kärlek) och i kärlek, ge honom tillbaka döden för döden.”Inför en sådan generositet svarade Herren genom att fylla dem med sin nåd. De fann sig fulla av den Helige Andes styrka och glädje: ”Jag kan inte uttrycka frid och glädje i mitt hjärta för er”, skrev mor Erraux till sin familj.”Jag är den lyckligaste personen i världen”, skrev mamma Clotilde.Den 22 oktober förhördes ursulinerna i fängelset. Dessa inkluderar:• Clotilde-Joseph Paillot, 55, i religion Moder Clotilde Angèle Joseph de Saint Borgia, från Bavay• Anne-Joseph Leroux, 47, i religion Moder Anne-Joseph, från Cambrai,• Marie-Marguerite Leroux, 45, i religion Moder Marie Scholastique, från Cambrai,• Jeanne-Louise Barré, 44, i religion Moder Marie-Cordule, från Sailly-en-Ostrevent,• Marie-Augustine Erraux, 32, i religion Moder Anne-Marie, från Pont-sur-Sambre,• Marie-Liévine Lacroix, 41, i religion Moder Françoise, från Pont-sur Sambre,Förhörd den 22 oktober ställdes de inför rätta och dömdes den 23:e och avrättades samma dag.Elva ursuliner klättrade upp på byggnadsställningen, och strax efter deras död jämfördes de med de elva tusen jungfrur som följde med Saint Ursula till martyrskap.Även de tillbringade sin sista natt i bön. De samlades för ”den sista måltiden”, som den som Herren firade dagen före sin död. De var glada att tro att nästa dag skulle de vara i himlen. Och de hade lyckan att kunna ta emot nattvarden för sista gången, tack vare en präst som satt fängslad med dem.Under denna oktav av högtiden Saint Ursula hade de ett särskilt förtroende för sitt skyddshelgon. De åkte till byggnadsställningen med fyra präster som också skulle giljotineras. Mor Scholastique sa: ”Vi förlåter våra domare, våra fiender och vår bödel”.Syster Marie-Cordule Barré hade glömts bort i fängelset. Efter att de andra lämnat bad hon om att få dela med sig av sina systrars öde. Hon fick svar: de kom tillbaka för att leta efter henne, band hennes händer bakom ryggen och hon gick med sina systrar. ”Mitt liv, ingen tar det, men jag ger det”, sa Jesus i evangeliet enligt Den helige Johannes. I hans fotspår förvandlade de martyrdödade ursulinerna sin grymma död till en total gåva av ren kärlek.Längs vägen sjöng de de botfärdiga Psaltaren och den välsignade jungfruns litania. Mor Clotilde tackade eskortens soldater: ”Vi är så tacksamma för dig, för det här är den vackraste dagen i vårt liv. Vi ber Gud att öppna dina ögon”.De två systrarna, mor Scholastique Leroux och mor Anne-Joseph Leroux, som hade gjort yrke samma dag, offrade sitt livs offer tillsammans. De två brigittinerna från Pont-sur-Sambre, mor Françoise Lacroix och Moher Anne-Marie Erraux som följde med dem, var också tillsammans för sitt martyrskap. Syster Cordule gav sitt liv som hennes skyddshelgon gjorde. Hon förenades med sina systrar i martyrskap, enligt hennes önskan.Mor Clotilde ville bli avrättad sist, för att ända till slutet uppmuntra dem som hade anförtrotts henne. Bödeln ryckte av sig det lilla korset hon hade på sig runt halsen.När de kom fram till byggnadsställningen sjöng de Magnificat och uttryckte så väl sången i sina hjärtan: ”Min själ upphöjer Herren, min Ande jublar i Gud, min Frälsare”. Magnificat steg högt på himlen och försvagades sedan gradvis enligt rytmen i avrättningarna.Den 23 oktober var årsdagen för moder Clotildes högtidliga yrke. Trettio år tidigare hade hon anförtrott sig till Gud genom den totala gåvan av sig själv. På denna årsdag ratificerade hon invigningen av sin ungdom. Hennes trofasthet avbröts aldrig, förnekades aldrig. Det högsta offret i hennes liv inträffade under hennes martyrskap. Hon hade längtat efter det med så djup lust och andlig glädje! På denna välsignade dag gjorde hon sin egen bön som finns i ceremonin:”Herregud; Jag ratificerar nu av hela mitt hjärta den gåva jag gav dig av mig själv genom de löften jag uttalade under mitt yrke. Ta emot mig som ett offer genom den död jag förväntar mig av dig, som uppfyllelsen av mina löften”.Ett ögonvittne rapporterade; – Jag ser henne fortfarande på knä i ställningen. Hon var den sista, tror jag. Jag hör fortfarande denna orädda kvinna uppmuntra sina systrar och sjunga med dem Guds lov, tills det ögonblick då ingenting hördes i hela staden, utom en tystnad av förfäran”.Och ritualen sa: ”Låt truppen av ljusänglar komma för att ta emot din själ, när den lämnar din kropp. Må Jesus visa dig sitt ansikte av vänlighet och glädje och placera dig bland dem som alltid är i hans sällskap”. […]

  4. […] A Study Index of Ezekiel | The Mystery of the United States12 sep 2022 […]

  5. […] Ezekiel (Ch 47-48) […]

  6. […] Study of Chapters 47 and 48 HERE ~ —— […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: